Tiden läker...

...alla sår, eller? Det låter jäkligt klyschigt men det är väl ungefär så. Sakta men säkert mår man bättre och bättre. Det är inte toppelitopp men det är bättre nu. Har varit hos en kurator och pratat av mig lite och det var både jobbigt men ändå skönt.

Kroppen tycker att den är i balans fysiskt, fick mens igår, exakt 26 dagar efter att blödningen började vid missfallet. Brukar ha 26 dagars cykel. Som en klocka tickar kroppen på med andra ord. Trodde faktiskt att det kanske skulle ta lite längre tid för mensen att komma igång med tanke på missfallet, men icke.

Var på efterkontroll en vecka efter missfallet och allt såg bra ut, gyn såg inga hinder till att köra på igen när nästa mens kom. Inte heller ÄD-kliniken hade några invändningar till att köra på vid nästa mens. Så igår på cykeldag 1 började jag knapra mediciner igen. Tar Progynon (östrogen) för att bygga upp slemhinnan, Trombyl (blodförtunnande) och Prednisolon (kortison) för att förhindra utstötning av embryot/embryona. Prednisolon hjälper även till om man har immunologiska orsaker till att man inte blir gravid alternativt får missfall. Så denna gången ska jag be att få fortsätta med Prednisolonet vid ett eventuellt positivt graviditetstest. Förra gången slutade jag, enligt ordination, med Prednisolon efter att jag blivit gravid.

Dag 12 ska jag på VUL för att kolla slemhinnan och sedan får vi datum för insättning.

Så vi är på G igen, med blandade känslor. En del av mig är glad att vi får en ny chans så här snabbt och en annan del av mig hänger inte riktigt med i svängarna. Rädslan och oron lurar också runt hörnet och kikar fram ibland. Är rädd för att inte bli gravid igen. Är också rädd för att om jag blir gravid igen så finns risken att få missfall igen.

Men vi måste våga, om vi inte försöker har vi ju ingen chans alls, nu har vi alla fall en chans på drömmen!