Missfallet

Tack för alla era snälla kommentarer, det värmer i ett sorgset hjärta ska ni veta!

Nu måste jag bara beklaga mig lite, jag tycker att jag har rätt att beklaga mig just nu... Varför ska allt vara så jäkla jobbigt, inte ens ett missfall kan man få som är ett "normalt" missfall. Nej, självklart ska jag få ett med komplikationer...

Började blöda i söndags morse, lite grann. På söndag kväll började det blöda mer och fick då riktigt ont i magen, livmodern drog ihop sig i kramp så att nedre delen av magen drogs inåt och blev stenhård, såg faktiskt helt sjukt ut. Då tänkte jag att nu kommer missfallet, kände mig ledsen, tom och rätt apatisk. På måndag var jag inte i något skick att åka till jobbet, hade varit vaken större delen av natten på grund av smärtor och var såklart fruktansvärt ledsen också. Så jag ringde till jobbet och sjukanmälde mig.

Det fortsatte att blöda under måndagen men smärtorna klingade av under förmiddagen. Men sent på måndag eftermiddag fick jag så vansinnigt ont i magen så att jag låg i sängen och vred mig och jämrade mig, kunde knappt prata så ont jag hade. Mannen ringde gyn akuten och fick prata med en barnmorska som sa att vi skulle komma in på sjukhuset.

Mannen körde som en galning till sjukhuset, stackarn var livrädd, han hade aldrig sett mig i sådant skick. Fick komma rätt in på sjukhusets gyn akut och fick direkt smärtstillande intravenöst, tack gode gud för ketogan (som morfin fast starkare)! Smärtorna förvandlades snabbt till en dovt tryckande känsla i mage och ländrygg och jag blev rätt så snurrig. Fick även en TENS apparat som lindrade skönt.

Efter det blev jag undersökt av en gynekolog och det visade sig att hela graviditeten fanns kvar i livmodern. Livmoderhalsen hade inte öppnat sig. Jag blev därför inlagd på sjukhuset. Kände mig som en riktig sjukling i sjukhuskläder och med dropp i armen. Jag skulle få tabletter som skulle hjälpa kroppen att få ut graviditeten. Fick sådana tabletter två gånger under kvällen/natten och mer smärtstillande efter varje gång. Var tvungen att vara fastande hela tiden för ifall inte allt kom ut så skulle de behöva göra en skrapning. Började blöda mer under natten och på morgonen kom det ut en klump när jag gick på toaletten. Sov inte många minuter denna natten kan jag säga. Vid undersökningen på morgonen sa gynekologen att hela graviditeten var borta, bara lite slemhinna kvar. Någon skrapning behövdes inte i nuläget, läkaren trodde att det som var kvar skulle komma ut av sig själv. Fick lämna sjukhuset på förmiddagen på tisdag och fick tid för efterkontroll en vecka senare.

Åkte rätt hem och la mig i sängen och somnade som en stock, helt slut av två vaknätter, smärtor och alla mediciner de proppat i mig, ja hela alltihopa var fysiskt och psykiskt påfrestande. Var det slut med det fysiska lidandet efter detta? Nej självklart inte... Hade fortsatt ont i både mage och ländrygg och magen svullnade upp. Ja ja, inte lika ont som när jag åkte till gyn akuten men ändå rätt så obehagligt. Kände mig som en 95-åring, helt slut i kroppen, orkade knappt gå uppför trappan till vår ovanvåning. Så höll det på både onsdag och torsdag. Idag känner jag mig lite piggare, svullnaden i magen har gått ner något och jag har inte lika ont i mage och rygg. Så jag är säkert på bättringsvägen nu. Som ni förstår när ni läser detta så har jag varit hemma från jobbet hela veckan. Hoppas på att vara i form så pass att jag kan gå till jobbet på måndag. Idag är första dagen som jag inte gråtit, än så länge...

Känner mig lite lurad och förbannad, ingenstans står det att det kan vara såhär jäkla jobbigt fysiskt att få missfall. Googlar man på missfall så får man typ veta att det kan göra lite ont, som mensvärk ungefär, och ifall det behövs en skrapning så kan man jobba direkt dagen efter. Skojar dom eller??? Är jag unik? Eller är jag kanske ovanligt klen? Nej jag tror inte det... jag är ju för fanken polis, jag är van vid tuffa tag och jag är tjejen som lagar tänder utan bedövning! Allt det här kom som en chock till efter chockbeskedet att vår bebis dött i magen.

Slutklagat för denna gången, kan hända att jag kommer att klaga lite till framöver. Men nu ska jag ta mig i kragen och sluta sitta i soffan och deppa och tycka synd om mig själv. Nu ska jag försöka laga lite mat för första gången den här veckan och se till att få i mig lite sen lunch. Sen ska jag ut och gå runt kvarteret för att få lite syre. Livet går vidare även om det suger just nu.