Minus

Jag blev inte gravid denna gången heller. Samma tråkiga resultat som sist, hcg lägre än ett. Deprimerande... Jäkla skit rent ut sagt! Har börjat tänka mer på missfallet igen, varför skulle vi få missfall när vi äntligen blev gravida, så himla orättvist! Tänker på att vi skulle fått barn den 25 oktober, jag borde ha suttit här med en stor gravid mage nu och inte en ond mensmage.

Ruvardag 12

Har avhållit mig från att tjuvtesta, har inte vågat. Idag är officiell testdag med blodprov och på torsdag ifall man väljer att göra vanligt gravtest hemma på urin. Hade inte tänkt att gå och ta något blodprov för det känns så himla jobbigt att få ett negativt besked på telefon från en främling. Hade tänkt vänta till helgen och göra gravtest hemma. Men så fick jag ett infall imorse och ringde min husläkarmottagning, för den ligger precis vid mitt jobb, jag fick komma dit och en av sköterskorna där tog ett blodprov på S-HCG quantitative. Jag kan ringa imorgon och få resultatet...

Räknar med att det är negativt. Vet inte varför men jag har nästan glömt bort det där plusset vi fick i februari, det känns helt overkligt att jag någonsin fått ett plus och faktiskt varit gravid. Det känns som en dröm.Vi är liksom paret som aldrig blir gravida trots alla våra försök, det har blivit en del av min identitet, jag är en kvinna som inte kan få barn, som inte kan bli gravid. Försöker tala om för mig själv att jag kan bli gravid, jag har blivit gravid en gång så det kan gå igen, men det är svårt att tro på det efter vår långa resa.

Jag vet inte hur det känns, om det känns som vid de andra försöken, jag blandar ihop försöken, allt känns som en himla röra. Tänker att det spelar ingen roll hur jag känner mig, det enda som räknas är det där testresultatet, imorgon vet vi...

Ruvardag 9, nojjan har börjat

Allt följer samma mönster som vanligt vid ruvning... första veckan går jättefort och man tänker inte alltför mycket på symptom och sånt. Sedan börjar tiden plötsligt snigla sig fram och man börjar nojja över hur man känner eller inte känner. Ärligt talat minns jag inte exakt hur och när det kändes då när jag var gravid, även om det inte är speciellt länge sedan. Men jag minns att jag inte på något sätt alls var säker på eller "visste" att jag var gravid och var sjukt nervös när vi testade. Jag vet ju att det är helt meningslöst att känna efter för man vet ändå inte vad eventuella känningar eller avsaknad av känningar beror på, men det är ändå omöjligt att låta bli att känna efter och fundera, snacka om moment 22!

Sen nojjar jag över annat också, som att jag borde äta nyttigare, inte dricka något kaffe alls, inte proppa i mig massa salta jordnötter och så vidare... Jag är helt hopplös, jag vet ju att resultatet inte hänger på om jag dricker en kopp kaffe om dagen eller inte, men ändå kan jag inte låta bli att googla på kaffe och graviditet. Och tänk på den där tunga blomkrukan som jag släpade upp för altantrappan i förrgår, det kan inte ha varit bra. Usch, snacka om att hålla på och skuldbelägga sig själv! Man kan ju inte sluta leva för att man ruvar men ändå skulle man nästan vilja det, vira in sig bomull och lägga sig och vila som en kokong fram till testdag.

Nästan tur att semestern är slut och att man börjar jobba på måndag så man inte har så mycket tid över till alla knepiga funderingar. Testdag är på torsdag men jag kommer inte att vilja/våga testa då. Inte så kul att kanske få ett negativt test på morgonen och sedan behöva gå direkt till jobbet. Näe... funderar på att testa nästa lördag istället. Då kan vi deppa i lugn och ro hemma om det blir minus. Just nu lutar jag åt minus eftersom jag inte känner mig speciellt gravid, men det skiftar snabbt... :)

Ruvare, ÄD/FET 2

VUL-kontrollen gick bra, slemhinnan var som vanligt toppenbra, 15 mm och 3-skiktad, ett steg på vägen var avklarat. Vi var nervösa inför återföringen, skulle något av våra två kvarvarande embryon klara upptiningen och fortsätta dela sig... Jajamän det gick bättre än väntat för båda embryona klarade sig! Så i torsdags sattes de in och då är jag på ruvardag 5 idag, om jag räknat rätt. Nu är vi ju rätt så luttrade efter alla försök på olika sätt så man vågar knappt hoppas något alls längre. Men jag blev ju faktiskt gravid för första gången på det färska ÄD-försöket, så det kan fungera. Det är i alla fall inget mer man kan göra nu än ta sina mediciner, hålla tummarna och vänta... Åh vad jag vill att det ska få vara vår tur nu!!!