6+1

Då har det gått en vecka till... hoppas tiden går fort nu fram till vul och sedan fram till vecka 12. Inget är ju säkert efter det heller men det känns som att man kommer att kunda andas ut lite i alla fall efter vecka 12. Har ju läst om att de flesta missfallen sker före vecka 12. Vi har fått tid till vul den 12/3 så det är drygt en vecka kvar till dess, längtar...

Gravidsymptomen kommer och går. Vet inte om det är normalt men jag kan känna mig helt ogravid och må hur bra som helst och en timme senare mår jag jättedåligt. Tycker det är konstigt att det kan skifta så fort. Har i och för sig märkt att jag lättare blir illamående om jag är hungrig. Och hungrig blir jag ofta nuförtiden vilket innebär att jag äter mer än jag brukar. Ska det fortsätta så här så kommer jag bli stor som ett hus! :) Men jag är glad för att även om jag mått riktigt illa emellanåt så har jag i alla fall inte kräkts.

Idag har varit en lugn och skön dag med härligt vårväder med både värme och strålande sol! Vi åt långfrukost hemma och sedan stack mannen iväg och spelade squash medan jag slappade hemma. Efter lunch gick vi en långpromenad på stranden och efter det blev det fika med kompisar. Nu sitter jag hemma och slappar lite till innan jag ska laga middag. Ikväll blir det ugnsstekt laxfilé med fetaoströra och franska örter, klyftpotatis och en sallad till det. Mums, nu blir jag nästan hungrig igen när jag skriver om mat :)

Önskar alla en trevlig helg!

5+1

Självklart har jag testat med sjuttioelva olika graviditetstest nu under veckan, alla säger samma sak, jag är väldigt gravid! Plussen blir bara starkare och starkare, nu senast dök plusset upp samtidigt som jag kissade på stickan och det var mycket starkare än kontrollstrecket. Är det bara jag som håller på så här? Jag misstänker att jag inte är helt ensam med mitt testberoende... :)

Enligt familjelivs graviditetsuträknare har jag gått 5 veckor och 1 en dag, alltså 5+1, men jag är i vecka 6. Beräknad förlossning ska då vara 25 oktober. Hoppas hoppas allt går bra så att vi kommer dit!

Har en del graviditetssymptom. Brösten började ömma lite grann några dagar innan första plusset och sedan blev de mer och mer ömma, de är fortfarande ömma idag och känns lite svullna/fylligare. Har en svag svag molkänsla i magen av och till, mer på kvällarna. Det liknar svag mensvärk men känns ändå inte likadant som mensvärk. Är definitivt tröttare än vanligt och somnar som en stock när jag lägger mig, i vanliga fall brukar det ta rätt lång tid för mig att somna. Har känt av lite svagt illamående som kommit helt plötsligt några gånger men det har gått över av sig själv. På det stora hela mår jag alltså rätt bra!

Längtar till VUL nu, vill veta vad som är därinne! Vet inte när det blir eftersom jag måste boka om tiden vi fått pga begravning. Förra lördagen var både en glädjens dag men även en sorgens... Min farfar gick nämligen bort samma dag som vi plussade så det var en omtumlande och märklig dag. Farfar var väldigt sjuk så det var väntat och han har det bättre där han är nu, även om det är sorgligt för oss som är kvar här.

Ofattbart men sant

Vet inte om någon kommer att läsa detta, jag har ju varit frånvarande ganska så länge...

Men nu måste jag i alla fall berätta att det hänt något som jag inte trodde skulle hända mig någonsin. Jag trodde faktiskt för ett tag sedan att jag aldrig skulle få uppleva detta. Jag är gravid! Det är fortfarande väldigt tidigt, jag testade positivt i lördags och är bara i vecka 5, så mycket kan hända. Men jag hoppas av hela mitt hjärta att allt går bra nu, nu när det äntligen blev "vår tur".

Hur kunde det blir så här då kan man ju undra...

Trots att vi hade fått medgivande att adoptera kände vi oss inte helt klara med att försöka bli gravida, vara med om en graviditet och födseln av ett barn. Kötiden på adoption är ju också evighetslång så vi bestämde oss för att försöka lite till innan vi skickade in våra papper till AC, vår kötid tickade ju ändå på. Vi gjorde 7 inseminationer med donerade spermier, jag blev aldrig gravid, trots konstaterad ägglossning och bra slemhinna. Detta tillsammans med våra kassa IVF/ICSI resultat fick oss att tänka i banorna att det faktiskt kunde vara så att det var något knas med mina ägg. Äggen kan se bra ut på ytan men ändå kan det saknas någon viktig beståndsdel.

Några av våra bästa vänner, ett par som haft samma problematik som vi gjorde ÄD (äggdonation) och blev gravida. De hade precis som vi gjort många egna IVF behandlingar utan skymten av ett plus.

Vi ställde oss i kö för ÄD i Finland och efter ca ett halvårs kötid fick vi så en donator. I Finland får man alla äggen från sin donator. Donatorn gav oss 15 mogna ägg, varav 11 blev normalt befruktade, varav 9 blev bra embryon. Så två av dessa sattes in i min livmoder och 7 hamnade i frysen! Vi var aldrig ens i närheten av så fina resultat när vi gjorde egna IVF med mina ägg och mannens simmare. Mannens simmare har vi använt nu också och de är ju desamma, det vi "bytt ut" är äggen, så detta styrker ännu mer att det var mina ägg som inte var helt pigga.

Det är fantastiskt att ÄD finns som alternativ och det är fantastiskt att dessa underbara kvinnor finns som vill donera ägg. Jag är oerhört och obeskrivligt tacksam för denna fina gåva jag fått av en okänd kvinna!

Godkända!

Nu har vi äntligen fått vårt medgivande att adoptera!
Beslutet kom hem för några dagar sedan. Det kändes skönt att få det på pränt även om vi redan visste att utredarna godkänt oss. Nu blir nästa steg att skicka iväg alla papper till AC (Adoptionscentrum). Sedan vet jag faktiskt inte riktigt vad som händer, kommer de att kontakta oss? Eller kanske vi måste ringa dit efter att vi skickat våra handlingar? Får kanske läsa på lite på AC's hemsida...

www.adoptionscentrum.se

Nytt år, nya tag

2011... det låter lovande på något sätt. Det är alltid spännande med ett nytt år tycker jag, det känns lite som att öppna en ny bok som man längtat efter att få börja läsa. Ett alldeles nytt år fullt av nya möjligheter!

Jag har haft ett långt blogguppehåll. Orkade bara inte skriva eller ens läsa på rätt länge. Sedan började jag läsa igen men orkade fortfarande inte skriva eller ens kommentera. Men idag kände jag att det var dags... Undrar om någon fortfarande tittar till min blogg och kommer att se det här?

Vi har inte gjort några fler IVF-försök eller några andra behandlingar heller sedan jag senast bloggade. Sommarens och höstens fokus, förutom livet i allmänhet, har varit vår hemutredning inför adoption. Utredningen är klar nu, våra socialsekreterare har godkänt oss men ärendet har inte varit uppe för beslut i socialnämnden ännu. Vårt ärende ska upp vid nästa sammanträde så snart bör vi även vara formellt godkända vilket ska bli otroligt skönt!

Känner mig glad, positiv och stark. Vi kommer att bli föräldrar till slut även om vägen dit är lång, mycket längre än vi hade trott från början.

Vi pratar ibland om fler IVF-försök, äggdonation eller insemination med donerade spermier. Från början var vår plan att göra några försök till på något sätt under kötiden, eftersom den är så förbaskat lång. Men nu vet jag inte... känner mig inte speciellt sugen på det. Är så inriktad på adoption nu, det är svårt att förklara hur jag känner det men kanske finns det andra där ute som varit i samma situation och känt på liknande sätt som förstår.

I dagsläget ser det ut som att det är minst två år tills vi kan få ett adoptivbarn. Sydkorea som vi tänkt oss har tre års kötid i Sverige innan man får skicka ansökan till landet, sedan tar det 6 - 9 månader att få ett barn. Vi har stått i kö hos AC i två år i mars så det är över ett år kvar innan vi ens får skicka ansökan till landet och det är med dagens siffror, de tenderar ju att förlängas hela tiden verkar det som.

Hur det än blir så tror jag att det blir bra i slutändan.
Jag önskar er alla ett riktigt bra nytt år!

Hemma igen

Idag kom vi hem efter fem härliga dagar i New York, det är en fantastisk stad, me like!
Har inte pratat om eller ens tänkt på IVF, äggdonation, adoption, donatorinsemination, graviditet eller barn överhuvudtaget, så himla skönt! Vi har levt livet som det var innan "försöka få barn cirkusen" satte igång. Vi har sett alla sevärdheter vi ville se, shoppat, ätit och druckit gott och bara strosat omkring och njutit av den speciella atmosfären i NY.

Nu är vi tillbaka i vardagen men jag känner mig mer avslappnad och gladare! :)

Tack för alla kommentarer! Det var jobbigt att få ett sånt negativt besked men livet går vidare och på något sätt kommer vi att få barn en dag. Visst har vi tänkt på äggdonation och även på donatorinsemination, eftersom tanken har slagit oss att det kanske är så att vi inte är kompatibla med varandra. Enligt vår läkare är det ingen brådska med eventuell äggdonation eftersom kvinnan kan vara äldre utan att det är någon nackdel. Med eventuell donatorinsemination är det lite mer bråttom eftersom jag fyllt 35 i år. Chanserna med insemination är ju mindre än med IVF men det är inte omöjligt. Läkaren säger att jag säkerligen har ägglossning varje månad. Men sen är ju inte alla äggen befruktningsdugliga. Äggstockarna börjar väl tröttna också eftersom de börjat med ovanan att producera färre ägg vid IVF-stimulering. Även med fler IVF-försök är det mer bråttom eftersom kvinnans ålder spelar stor roll där också.

Det är mycket att ta ställning till. Hur ska man göra och vad ska man satsa på? Det är inte helt lätta beslut. Vi ska i alla fall köra vidare med adoptionsprocessen, efter en godkänd hemutredning är den ändå flera års kötid kvar och då kan man göra andra försök under tiden. Jag tycker att det är ok att göra försök under kötiden när man har år kvar till barnbesked.

Deppigt besked

Idag var vi och träffade vår läkare på IVF-kliniken. Våra chanser att lyckas med IVF ser inte så goda ut längre, tyvärr. När man som vi gjort 6 insättningar med fina embryon och inte fått ett enda plus så sjunker chansen att lyckas. Hade vi bara fått plus någon gång, även om det blivit missfall, så hade det sett bättre ut enligt läkaren. Då hade man i alla fall vetat att vi kan bli gravida.

Sedan har det ju tillkommit det att jag inte haft lika många ägg på de två senaste behandlingarna. På senaste behandlingen blev det bara 3 ägg på ÄP och behandlingen dessförinnan avbröts ju före ÄP för att det bara fanns 1 enda ägg som var stort nog. Det kan hända att äggstockarna "tröttnar", att de inte orkar producera lika mycket längre, det har med ålder och ens egna genetiska förutsättningar att göra. IVF tömmer inte ut äggstockarna, det går under en massa ägg varje månad även i en naturlig cykel där bara ett ägg mognar, så på det sättet är det ingen skillnad.

Läkaren sa rakt ut att hon inte vill uppmuntra oss att göra fler behandlingar, alltså IVF med egna ägg. Hon avråder inte från något försök till ifall vi vill det själva men som sagt hon uppmuntrar det inte. Läkaren uppskattade vår chans till mindre än 15% med IVF, kanske bara runt 10%, jämfört med de 30-40% som man har på de första tre behandlingarna.

Känns rätt deppigt, jag var beredd på att hon skulle säga att chansen att lyckas minskat men inte att den skulle sjunkit så dramatiskt. Det styrker mig/oss i vårt beslut att inte köra vidare med IVF.

Hon kunde såklart inte förklara varför det inte lyckas trots att vi satt in fina embryon. Med största sannolikhet beror det på att embryona inte varit bra trots att de sett fina ut. Tydligen så är det så att 50% av alla embryon som ser fina ut ändå är kassa. Men eftersom vi gjort så många behandlingar så borde vi ha lyckats. Alltså är där troligen något annat fel som man inte kan veta vad det är.

Jag kan ändå tänka mig att göra ett försök till lite senare när vi väntar i den oändligt långa adoptionskön. Dels för att se ifall det blir lika dåligt utfall med antalet ägg för då har vi ett mönster, två gånger kan vara tillfälligheter men tre gånger i rad är definitivt ett mönster. Dels för att hoppet är det sista som överger människan!