Missfallet

Tack för alla era snälla kommentarer, det värmer i ett sorgset hjärta ska ni veta!

Nu måste jag bara beklaga mig lite, jag tycker att jag har rätt att beklaga mig just nu... Varför ska allt vara så jäkla jobbigt, inte ens ett missfall kan man få som är ett "normalt" missfall. Nej, självklart ska jag få ett med komplikationer...

Började blöda i söndags morse, lite grann. På söndag kväll började det blöda mer och fick då riktigt ont i magen, livmodern drog ihop sig i kramp så att nedre delen av magen drogs inåt och blev stenhård, såg faktiskt helt sjukt ut. Då tänkte jag att nu kommer missfallet, kände mig ledsen, tom och rätt apatisk. På måndag var jag inte i något skick att åka till jobbet, hade varit vaken större delen av natten på grund av smärtor och var såklart fruktansvärt ledsen också. Så jag ringde till jobbet och sjukanmälde mig.

Det fortsatte att blöda under måndagen men smärtorna klingade av under förmiddagen. Men sent på måndag eftermiddag fick jag så vansinnigt ont i magen så att jag låg i sängen och vred mig och jämrade mig, kunde knappt prata så ont jag hade. Mannen ringde gyn akuten och fick prata med en barnmorska som sa att vi skulle komma in på sjukhuset.

Mannen körde som en galning till sjukhuset, stackarn var livrädd, han hade aldrig sett mig i sådant skick. Fick komma rätt in på sjukhusets gyn akut och fick direkt smärtstillande intravenöst, tack gode gud för ketogan (som morfin fast starkare)! Smärtorna förvandlades snabbt till en dovt tryckande känsla i mage och ländrygg och jag blev rätt så snurrig. Fick även en TENS apparat som lindrade skönt.

Efter det blev jag undersökt av en gynekolog och det visade sig att hela graviditeten fanns kvar i livmodern. Livmoderhalsen hade inte öppnat sig. Jag blev därför inlagd på sjukhuset. Kände mig som en riktig sjukling i sjukhuskläder och med dropp i armen. Jag skulle få tabletter som skulle hjälpa kroppen att få ut graviditeten. Fick sådana tabletter två gånger under kvällen/natten och mer smärtstillande efter varje gång. Var tvungen att vara fastande hela tiden för ifall inte allt kom ut så skulle de behöva göra en skrapning. Började blöda mer under natten och på morgonen kom det ut en klump när jag gick på toaletten. Sov inte många minuter denna natten kan jag säga. Vid undersökningen på morgonen sa gynekologen att hela graviditeten var borta, bara lite slemhinna kvar. Någon skrapning behövdes inte i nuläget, läkaren trodde att det som var kvar skulle komma ut av sig själv. Fick lämna sjukhuset på förmiddagen på tisdag och fick tid för efterkontroll en vecka senare.

Åkte rätt hem och la mig i sängen och somnade som en stock, helt slut av två vaknätter, smärtor och alla mediciner de proppat i mig, ja hela alltihopa var fysiskt och psykiskt påfrestande. Var det slut med det fysiska lidandet efter detta? Nej självklart inte... Hade fortsatt ont i både mage och ländrygg och magen svullnade upp. Ja ja, inte lika ont som när jag åkte till gyn akuten men ändå rätt så obehagligt. Kände mig som en 95-åring, helt slut i kroppen, orkade knappt gå uppför trappan till vår ovanvåning. Så höll det på både onsdag och torsdag. Idag känner jag mig lite piggare, svullnaden i magen har gått ner något och jag har inte lika ont i mage och rygg. Så jag är säkert på bättringsvägen nu. Som ni förstår när ni läser detta så har jag varit hemma från jobbet hela veckan. Hoppas på att vara i form så pass att jag kan gå till jobbet på måndag. Idag är första dagen som jag inte gråtit, än så länge...

Känner mig lite lurad och förbannad, ingenstans står det att det kan vara såhär jäkla jobbigt fysiskt att få missfall. Googlar man på missfall så får man typ veta att det kan göra lite ont, som mensvärk ungefär, och ifall det behövs en skrapning så kan man jobba direkt dagen efter. Skojar dom eller??? Är jag unik? Eller är jag kanske ovanligt klen? Nej jag tror inte det... jag är ju för fanken polis, jag är van vid tuffa tag och jag är tjejen som lagar tänder utan bedövning! Allt det här kom som en chock till efter chockbeskedet att vår bebis dött i magen.

Slutklagat för denna gången, kan hända att jag kommer att klaga lite till framöver. Men nu ska jag ta mig i kragen och sluta sitta i soffan och deppa och tycka synd om mig själv. Nu ska jag försöka laga lite mat för första gången den här veckan och se till att få i mig lite sen lunch. Sen ska jag ut och gå runt kvarteret för att få lite syre. Livet går vidare även om det suger just nu.

8+0 Drömmen som blev en mardröm

Var på VUL i måndags på gyn.mottagningen på sjukhuset, vi fick se hjärtslag! Det var ett stort ögonblick, det kändes som att nu äntligen är det vår tur att bli föräldrar, nu kommer allt att gå bra! Men så mätte han pyret till 5 mm och daterade graviditeten till 6+2... det stämde ju inte alls... jag skulle ju vara 7+3 då. Vi har ju gjort ÄD, vi vet ju exakt när befruktningen skedde. ÄP ska räknas som ÄL, så säger i alla fall de fertilitetsläkare jag känner till. Men denna gyn var tydligen inte så insatt. Ok tänkte vi, pyret kanske bara är lite liten till växten så här i början, vi såg ju hjärtat picka, allt måste vara ok. Men oron började ändå gnaga i mig...

Vi hade sedan tidigare bokat in en tid för första besöket på barnmorskemottagningen på onsdagen. På den mottagningen får man alltid träffa deras gynekolog vid första besöket och hon gör VUL om man önskar det. Självklart ville vi ha ett till VUL när chansen gavs. Vi tänkte oss bara få bekräftat att pyret växt några millimeter och tänkte inte ens tanken att hjärtat kunde ha slutat slå.

På VUL där på onsdagen kunde gynekologen inte se något hjärtslag och pyret hade bara växt 1 mm, och var nu 6 mm. För litet för att vara vecka 7+5 som jag då var i. Denna gynekolog höll med om att ÄP=ÄL och att jag skulle ha gått 7+5 nu. Man kan inte bakdatera en gravdititet pga fostrets storlek när man vet exakt när befruktningen skedde menade hon. Hon ville ändå inte säga att det var kört, men det såg ju inte positivt ut. Hon ansåg att man skulle göra en kontroll till om några dagar så vi fick ny tid till idag, fredag. Men redan där på onsdagen så blev vi jätteledsna och förtvivlade för vi insåg att hon inte kunde säga att det var kört men vi såg på henne och vi kunde läsa mellan raderna att det troligaste var att pyret dött. Vi körde hem och deppade ihop, jag grät mer än vad jag trodde var möjligt. Jag visste att nu var det kört, pyret levde inte längre. Det kändes som att det bara var en formalitet att vi skulle tillbaka för en ny kontroll för att få det bekräftat, det som vi alla redan visste.

På VUL idag så blev det precis så som vi befarat. Inget hjärtslag idag heller och nu har pyret krympt från 6 mm till 4 mm. Pyret har dött därinne! Det är bara kroppen som inte fattat det ännu. Känner mig fortfarande gravid och har inte haft några blödningar alls. Just nu känner jag mig tom och apatisk. Ska detta aldrig ta slut? Ska det aldrig gå vägen? Ska vi aldrig få barn?

Nu ska jag invänta blödning. Har fått en ny tid hos samma gyn på torsdag nästa vecka. Har inte blödningen kommit till dess ska jag tydligen få en tablett där nere som ska sätta igång det. Fy vad hemskt, nu ska man gå här med döda pyret i magen och vänta på att börja blöda. Det känns helt overkligt, händer detta verkligen oss? Hur mycket otur är det möjligt att man kan ha? Allt är kaos och jag saknar ord att beskriva hur för jävligt det känns.

7+2

Jo då, tiden tickar på och nu har de senaste dagarna gått riktigt fort. Men det beror säkert på att man haft mycket att stå i och då går ju som bekant tiden fortare. Igår begravde vi finaste farfar, det var sorgligt och gjorde ont i hjärtat men det var samtidigt en väldigt fin begravning och ett tillfälle att träffa hela släkten och umgås efteråt. Det är verkligen inte ofta vi träffas allihopa eftersom vi bor långt ifrån varandra. Sen är det faktiskt så att finaste farfar har det bättre där han är nu än vad han hade i sin sjukhussäng.

Med graviditeten har allt gått bra såhär långt, tror jag i alla fall. Har ju inte haft några symptom som tyder på att något skulle vara fel. Inga blödningar eller spottings och inga kraftiga smärtor. Har i stort sett samma symptom som tidigare förutom att brösten är ännu mer ömma och börjar välla ur bh'n. Tidigare gjorde det mest ont om man kom åt dem men nu kan det ila och smärta i dem fast man sitter blickstill och absolut inte kommer åt något. Det kittlar även till i bröstvårtorna emellanåt. Magen är definitivt uppsvälld, framför allt på kvällarna, har faktiskt svårt att knäppa större delen av mina byxor. Men jag antar att det beror på uppsvällda tarmar för embryot är ju fortfarande mini mini.

Imorgon är det äntligen dags för VUL! Vi längtar och är nervösa... och hoppas så att allt är som det ska därinne!

Önskar alla en fortsatt skön söndag i solen! :-)

6+1

Då har det gått en vecka till... hoppas tiden går fort nu fram till vul och sedan fram till vecka 12. Inget är ju säkert efter det heller men det känns som att man kommer att kunda andas ut lite i alla fall efter vecka 12. Har ju läst om att de flesta missfallen sker före vecka 12. Vi har fått tid till vul den 12/3 så det är drygt en vecka kvar till dess, längtar...

Gravidsymptomen kommer och går. Vet inte om det är normalt men jag kan känna mig helt ogravid och må hur bra som helst och en timme senare mår jag jättedåligt. Tycker det är konstigt att det kan skifta så fort. Har i och för sig märkt att jag lättare blir illamående om jag är hungrig. Och hungrig blir jag ofta nuförtiden vilket innebär att jag äter mer än jag brukar. Ska det fortsätta så här så kommer jag bli stor som ett hus! :) Men jag är glad för att även om jag mått riktigt illa emellanåt så har jag i alla fall inte kräkts.

Idag har varit en lugn och skön dag med härligt vårväder med både värme och strålande sol! Vi åt långfrukost hemma och sedan stack mannen iväg och spelade squash medan jag slappade hemma. Efter lunch gick vi en långpromenad på stranden och efter det blev det fika med kompisar. Nu sitter jag hemma och slappar lite till innan jag ska laga middag. Ikväll blir det ugnsstekt laxfilé med fetaoströra och franska örter, klyftpotatis och en sallad till det. Mums, nu blir jag nästan hungrig igen när jag skriver om mat :)

Önskar alla en trevlig helg!