fredag 9 november 2012

Vi väntar barn!

Sedan några veckor tillbaka finns vår ansökan i Landet och vi väntar nu på barnbesked!
Vi har ingen aning om hur lång tid det kommer att ta. Jo lite vet vi... vi vet att det inte kommer att ta år utan det är månader det handlar om. Sedan vet vi inte hur lång tid det kommer att ta innan vi får hämta vårt barn. Landet har infört en ny domstolsprocess vid adoptioner vilket troligen gör att väntan mellan barnbesked och resebesked blir längre. Så vi väntar och längtar...

fredag 28 september 2012

Samlar på...

Vi kämpar på i pappersdjungeln...
Nya läkarintyg på engelska - check!
Nya referensbrev på engelska - check!
Översättning av hemutredning - på gång, får den i nästa vecka!
Notarius publicus - på gång, fått tid till nästa vecka!

Om en vecka ska vi vara klara med alla papper, tror vi.

Något vi dock inte börjat med ännu är vårt brev till den biologiska mamman. Det ska vara ca 1/2 sida om det är skrivet på dator och max 1 sida om det är handskrivet. Vad skriver man till henne egentligen? Blir gråtfärdig varje gång jag tänker på det! Hon lämnar ju sitt barn ifrån sig och upplever en stor stor sorg medan vi får ett barn och upplever den största glädje, vilka motpoler.

Känner mig känslosam och sårbar just nu, har blivit så lättrörd och har närmare till tårarna än vanligt, har blivit en riktig lipsill :) Kanske inte så konstigt, jag är ju på sätt och vis gravid. Med allra största sannolikhet har vi fått barn inom 9 månader. En väldigt annorlunda graviditet, känns konstigt men härligt!



måndag 24 september 2012

Samlare...

Jisses vad papper man ska samla ihop! En del är kaka på kaka, samma saker ska fyllas i på flera blanketter. En del är helt nytt, som till exempel rekommendationsbrev från en präst, nya läkarintyg på engelska samt att vi ska skriva ett brev på engelska till den biologiska mamman. Referensbreven ska också uppdateras och då gärna skrivas direkt på engelska, annars måste dessa också översättas. Vi måste också gå till notarius publicus som ska intyga våra underskrifter på vissa blanketter och hemutredningen ska översättas till engelska av auktoriserad översättare.

Vi ska även sända in 8 - 10 foton på oss själva i vår hemmiljö, på några av fotona ska vi ha med nära vänner och släkt. Man ska se glad ut och vara prydligt klädd och gärna göra något på bilderna. Vi har blivit rekommenderade att ta nya foton speciellt för detta ändamålet, vi förstår varför... Vi snackar typ "mäklarbilder" där allt ska vara perfekt, hemmet ska blänka och människorna på bilderna ska vara glada, snyggt klädda och ha finskor på fötterna. Man ska inte ha samma kläder på alla bilderna och man får inte ha blå jeans, kort-kort, shorts eller bara axlar enligt instruktionerna från AC. Så i helgen har vi fotat en massa och tvingat familj och vännner dra på sig finkläderna. Men än är vi inte klara, vi kunde inte ta foton på oss själva framför huset eftersom det ösregnade hela tiden.

Nu har vi i alla fall kommit en bit på vägen, en del av fotona är klara, vi har fyllt i en del av blanketterna och vi har samlat vissa handlingar, olika registerutdrag och sådant. Prästen har varit hemma hos oss och ett rekommendationsbrev är på gång, tur man känner en präst! I övermorgon har vi tid hos läkaren så läkarintygen är också på gång. Nu ska det väl inte behöva ta jättelång tid innan vi är klara, skönt!

Jag läser Längtansbarnen av Kerstin Weigl när jag får en stund över och fäller alltid några tårar, inte av sorg utan av glädje.

måndag 3 september 2012

Förvånad men glad!

Vi fick ett samtal från vår adoptionsorganisation, vi får skicka ansökan till Landet nu i höst! Så fort vi bara har fått ihop alla papper de kräver och fått allt översatt så skickas ansökan iväg och barnbesked lär vi få under första halvan av nästa år tror dom. Vi blev förvånade, trodde inte att vi var tillräckligt långt framme i kön ännu, men väldigt väldigt glada!!! Äntligen händer det något positivt och om vi bara gör vår del av pappersbyråkratin så ska vi få ett barn, fattar knappt att det kan vara sant!

torsdag 2 augusti 2012

Övertygad

Jag har inte deppat ihop fullständigt även om jag inte skrivit något på ett tag. Självklart blir man besviken när hoppet tänts och sedan släcks så bryskt, men livet går liksom vidare. Jag är faktiskt rätt så glad nu för jag känner mig övertygad om att vi kommer att få bli föräldrar en vacker dag, på något sätt. För mig är inget sätt bättre än det andra, de är bara olika. Kanske kommer ÄD att funka om vi provar igen eller kanske får vi åka till ett fjärran land och möta vårt längtans barn där.

Vi hoppas på någon slags prognos från AC nu till hösten. Får vi besked om att det kan bli aktuellt att få börja göra i ordning vår ansökan till landet så lägger vi ÄD på hyllan. Men så länge vi inte har fått börja samla ihop handlingar till en ansökan till landet så kan vi tänka oss prova ÄD igen. Hoppas något händer under hösten som för oss lite närmare vårt efterlängtade barn!

Semestern är slut och känns rätt så avlägsen just nu efter några veckor tillbaka på jobbet. Har haft riktigt mycket att göra och har jobbat långa dagar hela veckan så imorgon ska jag belöna mig genom att gå hem vid lunch och låta helgen börja! Även om semestern är slut så är ju sommaren inte det så man får försöka passa på att hinna njuta.

Hoppas ni har det bra allihopa!

lördag 21 juli 2012

Minus

Jag blev inte gravid denna gången heller. Samma tråkiga resultat som sist, hcg lägre än ett. Deprimerande... Jäkla skit rent ut sagt! Har börjat tänka mer på missfallet igen, varför skulle vi få missfall när vi äntligen blev gravida, så himla orättvist! Tänker på att vi skulle fått barn den 25 oktober, jag borde ha suttit här med en stor gravid mage nu och inte en ond mensmage.

tisdag 17 juli 2012

Ruvardag 12

Har avhållit mig från att tjuvtesta, har inte vågat. Idag är officiell testdag med blodprov och på torsdag ifall man väljer att göra vanligt gravtest hemma på urin. Hade inte tänkt att gå och ta något blodprov för det känns så himla jobbigt att få ett negativt besked på telefon från en främling. Hade tänkt vänta till helgen och göra gravtest hemma. Men så fick jag ett infall imorse och ringde min husläkarmottagning, för den ligger precis vid mitt jobb, jag fick komma dit och en av sköterskorna där tog ett blodprov på S-HCG quantitative. Jag kan ringa imorgon och få resultatet...

Räknar med att det är negativt. Vet inte varför men jag har nästan glömt bort det där plusset vi fick i februari, det känns helt overkligt att jag någonsin fått ett plus och faktiskt varit gravid. Det känns som en dröm.Vi är liksom paret som aldrig blir gravida trots alla våra försök, det har blivit en del av min identitet, jag är en kvinna som inte kan få barn, som inte kan bli gravid. Försöker tala om för mig själv att jag kan bli gravid, jag har blivit gravid en gång så det kan gå igen, men det är svårt att tro på det efter vår långa resa.

Jag vet inte hur det känns, om det känns som vid de andra försöken, jag blandar ihop försöken, allt känns som en himla röra. Tänker att det spelar ingen roll hur jag känner mig, det enda som räknas är det där testresultatet, imorgon vet vi...

lördag 14 juli 2012

Ruvardag 9, nojjan har börjat

Allt följer samma mönster som vanligt vid ruvning... första veckan går jättefort och man tänker inte alltför mycket på symptom och sånt. Sedan börjar tiden plötsligt snigla sig fram och man börjar nojja över hur man känner eller inte känner. Ärligt talat minns jag inte exakt hur och när det kändes då när jag var gravid, även om det inte är speciellt länge sedan. Men jag minns att jag inte på något sätt alls var säker på eller "visste" att jag var gravid och var sjukt nervös när vi testade. Jag vet ju att det är helt meningslöst att känna efter för man vet ändå inte vad eventuella känningar eller avsaknad av känningar beror på, men det är ändå omöjligt att låta bli att känna efter och fundera, snacka om moment 22!

Sen nojjar jag över annat också, som att jag borde äta nyttigare, inte dricka något kaffe alls, inte proppa i mig massa salta jordnötter och så vidare... Jag är helt hopplös, jag vet ju att resultatet inte hänger på om jag dricker en kopp kaffe om dagen eller inte, men ändå kan jag inte låta bli att googla på kaffe och graviditet. Och tänk på den där tunga blomkrukan som jag släpade upp för altantrappan i förrgår, det kan inte ha varit bra. Usch, snacka om att hålla på och skuldbelägga sig själv! Man kan ju inte sluta leva för att man ruvar men ändå skulle man nästan vilja det, vira in sig bomull och lägga sig och vila som en kokong fram till testdag.

Nästan tur att semestern är slut och att man börjar jobba på måndag så man inte har så mycket tid över till alla knepiga funderingar. Testdag är på torsdag men jag kommer inte att vilja/våga testa då. Inte så kul att kanske få ett negativt test på morgonen och sedan behöva gå direkt till jobbet. Näe... funderar på att testa nästa lördag istället. Då kan vi deppa i lugn och ro hemma om det blir minus. Just nu lutar jag åt minus eftersom jag inte känner mig speciellt gravid, men det skiftar snabbt... :)

tisdag 10 juli 2012

Ruvare, ÄD/FET 2

VUL-kontrollen gick bra, slemhinnan var som vanligt toppenbra, 15 mm och 3-skiktad, ett steg på vägen var avklarat. Vi var nervösa inför återföringen, skulle något av våra två kvarvarande embryon klara upptiningen och fortsätta dela sig... Jajamän det gick bättre än väntat för båda embryona klarade sig! Så i torsdags sattes de in och då är jag på ruvardag 5 idag, om jag räknat rätt. Nu är vi ju rätt så luttrade efter alla försök på olika sätt så man vågar knappt hoppas något alls längre. Men jag blev ju faktiskt gravid för första gången på det färska ÄD-försöket, så det kan fungera. Det är i alla fall inget mer man kan göra nu än ta sina mediciner, hålla tummarna och vänta... Åh vad jag vill att det ska få vara vår tur nu!!!

måndag 18 juni 2012

Änglar finns

Inför FET måste man göra VUL på dag 10 för att kolla slemhinnan i livmodern. Det är inte lätt att få tid för VUL på stora offentliga sjukhuset i semestertider, inte när det inte handlar om akut sjukdom utan en kontroll för en planerad fertilitetsbehandling och utomlands dessutom. Nej sådana som oss vill de inte ta emot i semestertider. Men lite flyt har vi just nu för det finns nämligen en ängel som jobbar på stora sjukhuset, hon är gynekolog och en fantastisk människa som engagerar sig och bryr sig om sådana som oss. Vi har haft henne tidigare vid kontroller och det var även hon som tog hand om mig när jag fick missfallet. Hon ställer nu upp och gör kontrollen innan hennes ordinarie arbetspass börjar! Hur fantastiskt är inte det, hon är allt en ängel!

Preliminärt datum för FET är 6/7, hoppas hoppas hoppas att ett litet embryo klarar upptiningen och fortsätter dela sig och sedan fäster och fortsätter växa som den ska. Mycket som ska klaffa men vi får ta det ett steg i taget.

Semestern har börjat och det känns väldigt skönt, nu ska det slappas! I förmiddags var det hur fint väder som helst och jag kunde ligga i solsängen på altanen och läsa min nya pocket i solen. Nu öser regnet ner så det får bli en kopp te i soffan framför ett inspelat avsnitt av "Barnmorskan i East End", älskar den serien!

söndag 17 juni 2012

På gång igen!

Nu kör vi igen, typ sjuttioelfte fertilitetsbehandlingen känns det som. Fick äntligen mensen igår, bara 6 dagar försenad och började då knapra Progynon, Prednisolon och Trombyl inför FET 2 (ÄD). Vi har bara två embryon kvar i frysen så vi vet inte om vi ska våga hoppas på att det blir någon insättning denna gången. Risken är rätt stor att ingen klarar sig, men samtidigt kan det ju vara så att det är dessa två eller en av dem som är guldägget! Förra gången gick det nämligen åt fem embryon för att få fram två som fortsatte dela sig och som sattes in, som sen inte ledde till någon graviditet i och för sig. Nej det är bara att hoppas på bättre tur denna gången!

torsdag 31 maj 2012

Lite eländigt nu...

Har haft mycket att göra på jobbet och ganska så stressigt på sistone. I vanliga fall är jag rätt stresstålig men jag tror att vår livssituation med frustrationen över vår ofrivilliga barnlöshet och sorgen över missfallet i mars har gjort mig känsligare än vanligt. Jag har haft mycket huvudvärk på sistone och orkar absolut ingenting efter jobbet, bara kraschlandar i soffan framför tv'n. Känns sådär kul...

Idag blev jag också ledsen på jobbet men höll masken som så många gånger förr, men grät bittra tårar när jag kom hem. Träffade en kollega som är gravid på lunchen. Har inte pratat med henne om det tidigare men har vetat om ett tag att hon är det. Hon berättade idag att hon inte vetat om att hon var gravid förrän i vecka 13, för hon hade minsann precis slutat med p-piller och inte fått en vanlig mens än, hon trodde att det kunde dröja innan mensen kom igång så därför tyckte hon inte det var konstigt att den dröjde. Hon blev alltså gravid direkt efter att hon slutat med p-piller, innan nästa mens ens kommit! Hon ska ha barn i oktober. Jag skulle haft barn i oktober... om jag inte hade fått missfall. Blev så himla ledsen! Varför ska det vara så jäkla lätt för vissa? Rumla runt i sängen några gånger och vips direkt är de gravida på första rundan och såklart går allt jättebra, inga missfall där inte. Är ändå glad för deras skull men väldigt ledsen och bitter över vår egen situation och såklart rätt så avundsjuk. Ska detta aldrig vända?

Ska i alla fall försöka med ett till FET nu i sommar, ska börja med medicineringen när nästa mens kommer om ca 2 veckor. Sen blir det förhoppningsvis insättning i skiftet juni/juli, vi har ju bara två embryon kvar i frysen, hoppas att i alla fall en av dem klarar sig!

onsdag 16 maj 2012

Trött, trött, trött

Fick testresultatet igår på mitt blodprov, hcg var lägre än 1, alltså negativt, toknegativt! Ledsen, uppgiven och trött, så himla trött...

Hur många försök ska man orka med egentligen? Vi har två embryon kvar i frysen i Finland, känns högst osäkert att det ens blir en till FET. Nu denna gången gick det åt fem embryon från frysen för att få fram de två som sattes in. Känns då som att risken är rätt stor att ingen av de två som är kvar kommer att överleva, eventuellt kanske en om vi har tur. Om det inte blir någon mer FET eller om det inte blir barn av den så är det bara att börja om från början igen med ny donator och hosta upp ytterligare ca 70 000 kr. Känns rätt hopplöst just nu...

Adoption känns också rätt hopplöst. Köerna blir bara längre och längre och det kommer allt färre barn till Sverige. Korea som vi passade in så bra på förut kan vi tydligen glömma nu för de håller på att ändra sin lagstifning och då är maken plötsligt för gammal. Etiopien passar vi in på men det är fyra års kö i Sverige och sedan ca ett års kö i landet. För oss med vår kötid innebär det ca två års väntan.

Nej usch och fy vilket negativt inlägg, men jag känner mig rätt negativ idag, lika negativ som mitt testresultat.

måndag 14 maj 2012

Ruvardag 11

Kunde såklart inte låta bli utan tjuvtestade igår på ruvardag 10, testet var negativt. Blev så himla ledsen och kände att det är helt kört, jag är inte gravid, vi har misslyckats. Så det var ju bara så dumt att testa! Samtidigt som man blir ledsen och besviken ifall det är negativt så kan man inte lita helt och hållet på resultatet ändå eftersom man testar så tidigt. Men jag trodde faktiskt att jag skulle få plus när jag bestämde mig för att testa, har ju känt mig som förra gången, när jag faktiskt var gravid. Därför blev kanske fallet ännu högre...

Men nu när jag funderat på saken så har jag bestämt mig för att det inte alls behöver vara kört. Förra gången testade jag första gången på ruvardag 12 och fick då svagt plus. Tror faktiskt inte att jag hade fått det plusset om jag hade testat på ruvardag 10 den gången. Har ju såklart läst en massa på FL också och där finns många exempel på andra som först fått negativt test runt dag 10 och sedan positivt några dagar senare. Så hoppet lever även om det fått sig en törn!

Sen mår jag ju som en råtta, ont i magen, ont i huvudet, trött, disträ, okoncentrerad, rapar för kung och fosterland, lätt illamående om jag blir hungrig, ont i halsen, känner mig varm men har inte feber, sover dåligt och måste upp och kissa på nätterna. Listan är ju hur lång som helst! Fattar inte hur man skulle kunna må såhär kass om man inte är gravid... Ja det skulle ju vara om man är sjuk då, inbillningssjuk kanske... ;)

Imorgon på ruvardag 12 är det i alla fall officiell testdag, med blodprov. Har fått en tid på gynmottagningen på förmiddagen imorgon för att ta blodprovet. Tror man får besked senare samma dag, så imorgon eftermiddag vet vi förhoppningsvis. Håll era tummar imorgon snälla ni, de behövs!!!

fredag 11 maj 2012

Ruvardag 8

Äntligen fredag! Har haft en rätt så fullspäckad vecka på jobbet och det var full rulle in i det sista idag. Men nu har helgen börjat, känns skönt. Känner mig sugen på ett glas rosévin... hmm... det går ju inte. Borde man ens vara sugen nu när man ruvar ifall man är gravid eller är det ett dåligt tecken tro?

Sitter här och pillar i mig jordnötter, får väl ta ett glas Ramlösa till. Matlusten är det i alla fall inget fel på. Har precis som förra gången ett himla sug i maggropen i tid och otid och allra mest direkt när jag vaknar på morgonen. Förra gången var jag ju gravid men vet ju ändå inte om det berodde på det eller på medicinerna. Så det känns som att det inte är någon större idé att analysera för mycket, men att helt låta blir är nog omöjligt ;)

De eventuella "symptomen" är i alla fall följande:

Svag svag molkänsla mitt i nedre delen av magen av och till, mer på kvällarna.
Sug i magen om jag inte ätit på ett tag.
Lite sur känsla i maggropen emellanåt.
Otroligt rapig på kvällarna, kan sitta och rapa konstant i en timme eller mer.
Trögare mage än vanligt.
Sover dåligt och vaknar varje natt för att gå upp och kissa, vilket jag normalt inte gör.
Trött och disträ (beror nog på att jag sover dåligt och har mycket på jobbet).

Har inte det minsta ömma bröst men det hade jag inte förra gången heller förrän två dagar före plusset som då kom på ruvardag 12. Man kan väl säga att jag känner mig ungefär som jag gjorde sist, om jag minns rätt... Men vågar absolut inte påstå att jag skulle vara gravid igen för det. Tror mycket av de så kallade symptomen har att göra med progynon och progesteron och att man känner efter extra mycket. Det går inte att veta alls helt enkelt, det är bara att vänta... vänta... vänta... och sen testa och se!

Trevlig helg!!!


tisdag 8 maj 2012

Ruvardag 5

Sov dåligt inatt igen. Somnade först men vaknade efter några timmar genomsvettig över hela kroppen, lakanen var helt blöta. Somnade om sedan och vaknade igen vid halv fem tiden av att jag var kissnödig och var tvungen att gå på toaletten. Sedan hade jag svårt att somna om, hade svag molvärk i nedre magen och i övre magen sög det till i magsäcken och jag kände mig hungrig. Idag har den svaga molvärken i nedre magen fortsatt konstant hela dagen och håller fortfarande i sig. Gravidsymptom eller inbillning?

Åh vad tiden sniglar sig fram... Har testdag den 15/5 med blodprov. Men har inte bestämt mig för ifall jag åker iväg på det eller ifall vi ska göra som sist och vänta lite till och göra ett vanligt graviditetstest hemma istället. Vi får se...

måndag 7 maj 2012

Ruvardag 4

Känner mig trött och sliten idag. Hade jättesvårt att somna igår kväll, gick och lade mig vid 22.30 men vid 02.15 var jag fortfarande helt klarvaken och hade inte ens slumrat till, galet! Låg sedan vaken en stund till innan jag äntligen somnade kanske framåt 03-tiden. Inte så lyckat när man var tvungen att kliva upp 06.15 imorse.

Anledningen till att jag hade svårt att somna var dels att jag kände lite svag tryckande känsla i livmoderstrakten och dels att jag då började fundera en massa och tankarna började snurra rundor. Hade svårt att slappna av liksom.

Jag har räknat ut att om embryot/embryona fäst så har de gjort det vid detta laget. Hur tidigt är det egentligen möjligt att känna något av en eventuell graviditet? Kan man kanske känna något tidigare om man nyligen varit gravid? Jag känner mig konstig, jättesvårt att förklara hur det känns, bara en allmän skum känsla i kroppen och sedan den där svagt tryckande känslan mitt i nedre delen av magen. Kände ungefär så förra gången då jag var gravid men lite senare, kanske några dagar innan vi fick plus, minns inte riktigt. Attans att man glömmer så fort...

Sen har jag ju ingen tidigare erfarenhet av hur det kan kännas efter en ÄD-behandling om man inte är gravid. Vad får man för symptom av enbart medicinerna? Men jag har i och för sig inte haft några biverkningar som jag reagerat på och medicinerna har jag ju knaprat länge nu... Ni ser ju vart jag vill komma, att det är gravidsymptom som jag har! :) Det är nog alldeles för tidigt, det är säkert inbillning alltihop.

söndag 6 maj 2012

Ruvardag 3

En solig men lite kylig dag i Skåne. Har haft en härlig dag med frukost i goda vänners lag, shopping av nya solsängar till altanen och sedan lite trädgårdsarbete. Svärmor hade varit hos oss under tiden som vi var borta och lämnat en nybakad rabarberpaj till oss, mums! Sådant blir man glad av!

Har känt mig positiv och glad både igår och idag, har liksom en harmonisk känsla i kroppen. Hoppas det bådar gott... Det är ju såklart alldeles för tidigt för att känna någonting alls som har med eventuell graviditet att göra men det är svårt att inte känna efter lite grann ändå :-)

lördag 5 maj 2012

Ruvare igen

Två små liv sattes in i torsdags! Det var inga absoluta toppembryon men de var bra enligt farbror doktorn. De fick tina upp fem av våra sju embryon för att få fram två som fortsatte celldela rätt och såg bra ut. Av de andra tre hade en stannat upp helt och två var alldeles för dåliga på andra sätt, inte livsdugliga helt enkelt.

Vi är försiktigt optimistiska... Kan man ha sån tur att man blir gravid två insättningar i rad? Det är klart att man kan ha sån tur och hoppas vi har det! Förra gången blev jag gravid men det gick ju åt skogen, så nu måste det vara vår tur att både bli gravida och att få barn. Men samtidigt viskar en annan liten röst inom mig att vi faktiskt fick de två bästa embryona förra gången och nu har vi fått två något sämre som dessutom varit frysta, så chansen ser inte riktigt lika bra ut denna gången, rent statistiskt sett. Usch, bort med den rösten, tänker inte lyssna på den, ska verkligen försöka att inte lyssna på den, ska försöka vara positiv. Även om jag av lång erfarenhet med många ruvningar vet att jag nu stigit på första vagnen på känslornas berg- och dalbana, turen är ca två veckor lång, enjoy the ride!

tisdag 1 maj 2012

På väg...

Imorgon åker vi till Finland, det är dags för FET. På torsdag klockan 13 får vi förhoppningsvis två embryon insatta. Nervöst... Håll tummarna!

fredag 20 april 2012

Äntligen fredag!

Åh vad skönt att det är fredag och man har en helt ledig helg framför sig, me like! Är rätt trött efter en jobbig vecka med längre arbetsdagar än vanligt samt en obehaglig ögoninflammation som nog tröttat ut mig lite extra. Men nu är det äntligen helg, skönt!

Knaprar på av mina piller, tar progynon, prednisolon och trombyl, mycket tabletter blir det... Men har inte märkt av några biverkningar. På måndag ska jag till lasarettet, det är dags för VUL för att kolla slemhinnan, hoppas den är tjock och go! Ska sedan meddela kliniken resultatet och sedan får vi förhoppningsvis ett datum för insättning. Har redan förvarnat på jobbet att jag kanske måste ta någon dags semester i nästa vecka. Nu går det undan!

Trevlig helg!

fredag 13 april 2012

Tiden läker...

...alla sår, eller? Det låter jäkligt klyschigt men det är väl ungefär så. Sakta men säkert mår man bättre och bättre. Det är inte toppelitopp men det är bättre nu. Har varit hos en kurator och pratat av mig lite och det var både jobbigt men ändå skönt.

Kroppen tycker att den är i balans fysiskt, fick mens igår, exakt 26 dagar efter att blödningen började vid missfallet. Brukar ha 26 dagars cykel. Som en klocka tickar kroppen på med andra ord. Trodde faktiskt att det kanske skulle ta lite längre tid för mensen att komma igång med tanke på missfallet, men icke.

Var på efterkontroll en vecka efter missfallet och allt såg bra ut, gyn såg inga hinder till att köra på igen när nästa mens kom. Inte heller ÄD-kliniken hade några invändningar till att köra på vid nästa mens. Så igår på cykeldag 1 började jag knapra mediciner igen. Tar Progynon (östrogen) för att bygga upp slemhinnan, Trombyl (blodförtunnande) och Prednisolon (kortison) för att förhindra utstötning av embryot/embryona. Prednisolon hjälper även till om man har immunologiska orsaker till att man inte blir gravid alternativt får missfall. Så denna gången ska jag be att få fortsätta med Prednisolonet vid ett eventuellt positivt graviditetstest. Förra gången slutade jag, enligt ordination, med Prednisolon efter att jag blivit gravid.

Dag 12 ska jag på VUL för att kolla slemhinnan och sedan får vi datum för insättning.

Så vi är på G igen, med blandade känslor. En del av mig är glad att vi får en ny chans så här snabbt och en annan del av mig hänger inte riktigt med i svängarna. Rädslan och oron lurar också runt hörnet och kikar fram ibland. Är rädd för att inte bli gravid igen. Är också rädd för att om jag blir gravid igen så finns risken att få missfall igen.

Men vi måste våga, om vi inte försöker har vi ju ingen chans alls, nu har vi alla fall en chans på drömmen!

fredag 23 mars 2012

Missfallet

Tack för alla era snälla kommentarer, det värmer i ett sorgset hjärta ska ni veta!

Nu måste jag bara beklaga mig lite, jag tycker att jag har rätt att beklaga mig just nu... Varför ska allt vara så jäkla jobbigt, inte ens ett missfall kan man få som är ett "normalt" missfall. Nej, självklart ska jag få ett med komplikationer...

Började blöda i söndags morse, lite grann. På söndag kväll började det blöda mer och fick då riktigt ont i magen, livmodern drog ihop sig i kramp så att nedre delen av magen drogs inåt och blev stenhård, såg faktiskt helt sjukt ut. Då tänkte jag att nu kommer missfallet, kände mig ledsen, tom och rätt apatisk. På måndag var jag inte i något skick att åka till jobbet, hade varit vaken större delen av natten på grund av smärtor och var såklart fruktansvärt ledsen också. Så jag ringde till jobbet och sjukanmälde mig.

Det fortsatte att blöda under måndagen men smärtorna klingade av under förmiddagen. Men sent på måndag eftermiddag fick jag så vansinnigt ont i magen så att jag låg i sängen och vred mig och jämrade mig, kunde knappt prata så ont jag hade. Mannen ringde gyn akuten och fick prata med en barnmorska som sa att vi skulle komma in på sjukhuset.

Mannen körde som en galning till sjukhuset, stackarn var livrädd, han hade aldrig sett mig i sådant skick. Fick komma rätt in på sjukhusets gyn akut och fick direkt smärtstillande intravenöst, tack gode gud för ketogan (som morfin fast starkare)! Smärtorna förvandlades snabbt till en dovt tryckande känsla i mage och ländrygg och jag blev rätt så snurrig. Fick även en TENS apparat som lindrade skönt.

Efter det blev jag undersökt av en gynekolog och det visade sig att hela graviditeten fanns kvar i livmodern. Livmoderhalsen hade inte öppnat sig. Jag blev därför inlagd på sjukhuset. Kände mig som en riktig sjukling i sjukhuskläder och med dropp i armen. Jag skulle få tabletter som skulle hjälpa kroppen att få ut graviditeten. Fick sådana tabletter två gånger under kvällen/natten och mer smärtstillande efter varje gång. Var tvungen att vara fastande hela tiden för ifall inte allt kom ut så skulle de behöva göra en skrapning. Började blöda mer under natten och på morgonen kom det ut en klump när jag gick på toaletten. Sov inte många minuter denna natten kan jag säga. Vid undersökningen på morgonen sa gynekologen att hela graviditeten var borta, bara lite slemhinna kvar. Någon skrapning behövdes inte i nuläget, läkaren trodde att det som var kvar skulle komma ut av sig själv. Fick lämna sjukhuset på förmiddagen på tisdag och fick tid för efterkontroll en vecka senare.

Åkte rätt hem och la mig i sängen och somnade som en stock, helt slut av två vaknätter, smärtor och alla mediciner de proppat i mig, ja hela alltihopa var fysiskt och psykiskt påfrestande. Var det slut med det fysiska lidandet efter detta? Nej självklart inte... Hade fortsatt ont i både mage och ländrygg och magen svullnade upp. Ja ja, inte lika ont som när jag åkte till gyn akuten men ändå rätt så obehagligt. Kände mig som en 95-åring, helt slut i kroppen, orkade knappt gå uppför trappan till vår ovanvåning. Så höll det på både onsdag och torsdag. Idag känner jag mig lite piggare, svullnaden i magen har gått ner något och jag har inte lika ont i mage och rygg. Så jag är säkert på bättringsvägen nu. Som ni förstår när ni läser detta så har jag varit hemma från jobbet hela veckan. Hoppas på att vara i form så pass att jag kan gå till jobbet på måndag. Idag är första dagen som jag inte gråtit, än så länge...

Känner mig lite lurad och förbannad, ingenstans står det att det kan vara såhär jäkla jobbigt fysiskt att få missfall. Googlar man på missfall så får man typ veta att det kan göra lite ont, som mensvärk ungefär, och ifall det behövs en skrapning så kan man jobba direkt dagen efter. Skojar dom eller??? Är jag unik? Eller är jag kanske ovanligt klen? Nej jag tror inte det... jag är ju för fanken polis, jag är van vid tuffa tag och jag är tjejen som lagar tänder utan bedövning! Allt det här kom som en chock till efter chockbeskedet att vår bebis dött i magen.

Slutklagat för denna gången, kan hända att jag kommer att klaga lite till framöver. Men nu ska jag ta mig i kragen och sluta sitta i soffan och deppa och tycka synd om mig själv. Nu ska jag försöka laga lite mat för första gången den här veckan och se till att få i mig lite sen lunch. Sen ska jag ut och gå runt kvarteret för att få lite syre. Livet går vidare även om det suger just nu.

fredag 16 mars 2012

8+0 Drömmen som blev en mardröm

Var på VUL i måndags på gyn.mottagningen på sjukhuset, vi fick se hjärtslag! Det var ett stort ögonblick, det kändes som att nu äntligen är det vår tur att bli föräldrar, nu kommer allt att gå bra! Men så mätte han pyret till 5 mm och daterade graviditeten till 6+2... det stämde ju inte alls... jag skulle ju vara 7+3 då. Vi har ju gjort ÄD, vi vet ju exakt när befruktningen skedde. ÄP ska räknas som ÄL, så säger i alla fall de fertilitetsläkare jag känner till. Men denna gyn var tydligen inte så insatt. Ok tänkte vi, pyret kanske bara är lite liten till växten så här i början, vi såg ju hjärtat picka, allt måste vara ok. Men oron började ändå gnaga i mig...

Vi hade sedan tidigare bokat in en tid för första besöket på barnmorskemottagningen på onsdagen. På den mottagningen får man alltid träffa deras gynekolog vid första besöket och hon gör VUL om man önskar det. Självklart ville vi ha ett till VUL när chansen gavs. Vi tänkte oss bara få bekräftat att pyret växt några millimeter och tänkte inte ens tanken att hjärtat kunde ha slutat slå.

På VUL där på onsdagen kunde gynekologen inte se något hjärtslag och pyret hade bara växt 1 mm, och var nu 6 mm. För litet för att vara vecka 7+5 som jag då var i. Denna gynekolog höll med om att ÄP=ÄL och att jag skulle ha gått 7+5 nu. Man kan inte bakdatera en gravdititet pga fostrets storlek när man vet exakt när befruktningen skedde menade hon. Hon ville ändå inte säga att det var kört, men det såg ju inte positivt ut. Hon ansåg att man skulle göra en kontroll till om några dagar så vi fick ny tid till idag, fredag. Men redan där på onsdagen så blev vi jätteledsna och förtvivlade för vi insåg att hon inte kunde säga att det var kört men vi såg på henne och vi kunde läsa mellan raderna att det troligaste var att pyret dött. Vi körde hem och deppade ihop, jag grät mer än vad jag trodde var möjligt. Jag visste att nu var det kört, pyret levde inte längre. Det kändes som att det bara var en formalitet att vi skulle tillbaka för en ny kontroll för att få det bekräftat, det som vi alla redan visste.

På VUL idag så blev det precis så som vi befarat. Inget hjärtslag idag heller och nu har pyret krympt från 6 mm till 4 mm. Pyret har dött därinne! Det är bara kroppen som inte fattat det ännu. Känner mig fortfarande gravid och har inte haft några blödningar alls. Just nu känner jag mig tom och apatisk. Ska detta aldrig ta slut? Ska det aldrig gå vägen? Ska vi aldrig få barn?

Nu ska jag invänta blödning. Har fått en ny tid hos samma gyn på torsdag nästa vecka. Har inte blödningen kommit till dess ska jag tydligen få en tablett där nere som ska sätta igång det. Fy vad hemskt, nu ska man gå här med döda pyret i magen och vänta på att börja blöda. Det känns helt overkligt, händer detta verkligen oss? Hur mycket otur är det möjligt att man kan ha? Allt är kaos och jag saknar ord att beskriva hur för jävligt det känns.

söndag 11 mars 2012

7+2

Jo då, tiden tickar på och nu har de senaste dagarna gått riktigt fort. Men det beror säkert på att man haft mycket att stå i och då går ju som bekant tiden fortare. Igår begravde vi finaste farfar, det var sorgligt och gjorde ont i hjärtat men det var samtidigt en väldigt fin begravning och ett tillfälle att träffa hela släkten och umgås efteråt. Det är verkligen inte ofta vi träffas allihopa eftersom vi bor långt ifrån varandra. Sen är det faktiskt så att finaste farfar har det bättre där han är nu än vad han hade i sin sjukhussäng.

Med graviditeten har allt gått bra såhär långt, tror jag i alla fall. Har ju inte haft några symptom som tyder på att något skulle vara fel. Inga blödningar eller spottings och inga kraftiga smärtor. Har i stort sett samma symptom som tidigare förutom att brösten är ännu mer ömma och börjar välla ur bh'n. Tidigare gjorde det mest ont om man kom åt dem men nu kan det ila och smärta i dem fast man sitter blickstill och absolut inte kommer åt något. Det kittlar även till i bröstvårtorna emellanåt. Magen är definitivt uppsvälld, framför allt på kvällarna, har faktiskt svårt att knäppa större delen av mina byxor. Men jag antar att det beror på uppsvällda tarmar för embryot är ju fortfarande mini mini.

Imorgon är det äntligen dags för VUL! Vi längtar och är nervösa... och hoppas så att allt är som det ska därinne!

Önskar alla en fortsatt skön söndag i solen! :-)

lördag 3 mars 2012

6+1

Då har det gått en vecka till... hoppas tiden går fort nu fram till vul och sedan fram till vecka 12. Inget är ju säkert efter det heller men det känns som att man kommer att kunda andas ut lite i alla fall efter vecka 12. Har ju läst om att de flesta missfallen sker före vecka 12. Vi har fått tid till vul den 12/3 så det är drygt en vecka kvar till dess, längtar...

Gravidsymptomen kommer och går. Vet inte om det är normalt men jag kan känna mig helt ogravid och må hur bra som helst och en timme senare mår jag jättedåligt. Tycker det är konstigt att det kan skifta så fort. Har i och för sig märkt att jag lättare blir illamående om jag är hungrig. Och hungrig blir jag ofta nuförtiden vilket innebär att jag äter mer än jag brukar. Ska det fortsätta så här så kommer jag bli stor som ett hus! :) Men jag är glad för att även om jag mått riktigt illa emellanåt så har jag i alla fall inte kräkts.

Idag har varit en lugn och skön dag med härligt vårväder med både värme och strålande sol! Vi åt långfrukost hemma och sedan stack mannen iväg och spelade squash medan jag slappade hemma. Efter lunch gick vi en långpromenad på stranden och efter det blev det fika med kompisar. Nu sitter jag hemma och slappar lite till innan jag ska laga middag. Ikväll blir det ugnsstekt laxfilé med fetaoströra och franska örter, klyftpotatis och en sallad till det. Mums, nu blir jag nästan hungrig igen när jag skriver om mat :)

Önskar alla en trevlig helg!

lördag 25 februari 2012

5+1

Självklart har jag testat med sjuttioelva olika graviditetstest nu under veckan, alla säger samma sak, jag är väldigt gravid! Plussen blir bara starkare och starkare, nu senast dök plusset upp samtidigt som jag kissade på stickan och det var mycket starkare än kontrollstrecket. Är det bara jag som håller på så här? Jag misstänker att jag inte är helt ensam med mitt testberoende... :)

Enligt familjelivs graviditetsuträknare har jag gått 5 veckor och 1 en dag, alltså 5+1, men jag är i vecka 6. Beräknad förlossning ska då vara 25 oktober. Hoppas hoppas allt går bra så att vi kommer dit!

Har en del graviditetssymptom. Brösten började ömma lite grann några dagar innan första plusset och sedan blev de mer och mer ömma, de är fortfarande ömma idag och känns lite svullna/fylligare. Har en svag svag molkänsla i magen av och till, mer på kvällarna. Det liknar svag mensvärk men känns ändå inte likadant som mensvärk. Är definitivt tröttare än vanligt och somnar som en stock när jag lägger mig, i vanliga fall brukar det ta rätt lång tid för mig att somna. Har känt av lite svagt illamående som kommit helt plötsligt några gånger men det har gått över av sig själv. På det stora hela mår jag alltså rätt bra!

Längtar till VUL nu, vill veta vad som är därinne! Vet inte när det blir eftersom jag måste boka om tiden vi fått pga begravning. Förra lördagen var både en glädjens dag men även en sorgens... Min farfar gick nämligen bort samma dag som vi plussade så det var en omtumlande och märklig dag. Farfar var väldigt sjuk så det var väntat och han har det bättre där han är nu, även om det är sorgligt för oss som är kvar här.

onsdag 22 februari 2012

Ofattbart men sant

Vet inte om någon kommer att läsa detta, jag har ju varit frånvarande ganska så länge...

Men nu måste jag i alla fall berätta att det hänt något som jag inte trodde skulle hända mig någonsin. Jag trodde faktiskt för ett tag sedan att jag aldrig skulle få uppleva detta. Jag är gravid! Det är fortfarande väldigt tidigt, jag testade positivt i lördags och är bara i vecka 5, så mycket kan hända. Men jag hoppas av hela mitt hjärta att allt går bra nu, nu när det äntligen blev "vår tur".

Hur kunde det blir så här då kan man ju undra...

Trots att vi hade fått medgivande att adoptera kände vi oss inte helt klara med att försöka bli gravida, vara med om en graviditet och födseln av ett barn. Kötiden på adoption är ju också evighetslång så vi bestämde oss för att försöka lite till innan vi skickade in våra papper till AC, vår kötid tickade ju ändå på. Vi gjorde 7 inseminationer med donerade spermier, jag blev aldrig gravid, trots konstaterad ägglossning och bra slemhinna. Detta tillsammans med våra kassa IVF/ICSI resultat fick oss att tänka i banorna att det faktiskt kunde vara så att det var något knas med mina ägg. Äggen kan se bra ut på ytan men ändå kan det saknas någon viktig beståndsdel.

Några av våra bästa vänner, ett par som haft samma problematik som vi gjorde ÄD (äggdonation) och blev gravida. De hade precis som vi gjort många egna IVF behandlingar utan skymten av ett plus.

Vi ställde oss i kö för ÄD i Finland och efter ca ett halvårs kötid fick vi så en donator. I Finland får man alla äggen från sin donator. Donatorn gav oss 15 mogna ägg, varav 11 blev normalt befruktade, varav 9 blev bra embryon. Så två av dessa sattes in i min livmoder och 7 hamnade i frysen! Vi var aldrig ens i närheten av så fina resultat när vi gjorde egna IVF med mina ägg och mannens simmare. Mannens simmare har vi använt nu också och de är ju desamma, det vi "bytt ut" är äggen, så detta styrker ännu mer att det var mina ägg som inte var helt pigga.

Det är fantastiskt att ÄD finns som alternativ och det är fantastiskt att dessa underbara kvinnor finns som vill donera ägg. Jag är oerhört och obeskrivligt tacksam för denna fina gåva jag fått av en okänd kvinna!