Nu har man tagit två sprutor och konstaterat att dom svider lika mycket som vanligt. När jag tog första sprutan igår så fick jag en sjuk flashback känsla, obehagligt. Idag har jag varit fullständigt labil, känslorna har verkligen åkt berg- och dalbana. Berättade om vår barnlöshet och alla IVF'er för en kollega som inget visste sedan tidigare. Trodde att jag hade kommit över det där med att gråta när jag berättar om vår situation men icke, jag började störtböla. Ingen fin liten tår i ögat där inte utan tårarna fullkomligen sprutade och jag snorade och snörvlade som det labila fruntimmer jag tydligen är. Fy så pinsamt! Vet inte vad som for i mig, jag kände mig plötsligt så himla ledsen, så in i märgen otroligt jäkla ledsen! Nu känns det bättre dock, just nu känner jag mig faktiskt nästan glad. Ja just det, jag åker ju berg- och dalbana...
Något helt annat, idag var vi och tittade på ett hus. Ett jättefint hus med en jättefin trädgård! Kanske blir det vårt...?
5 kommentarer:
Det är klart tårarna kommer när man öppnar sig och släpper ut allt det där instängda. Men också skönt att få ut det ibland. Bergochdalbana var det ja...
Lycka till med huset! Låter härligt. Vi är i tittarstadiet själva men har inte kommit så långt att vi hittat drömhuset ännu.
Det är ju så, mycket känslor inblandade i detta med att vara barnlös och försöka bli gravida.
Bra att du kan prata om det så att folk får en annan förståelse.
Ibland känns det som att många inte alls vet att det kan vara krångligt att bli med barn...vi får vara budbärarna som upplyser världen om detta!
All lycka!
Hej, har precis hittat hit och börjat följa dig. Håller tummarna för er både med er ivf och huset.
tror aldrig man kommer ifrån tårarna och smärtan... är det gonal-f du tar lr? jag tyckte den gjorde så djävulskt ont...blev inget bra resultat heller så jag fick byta tillbaka till puregon som vi haft förut...
håller tummarna för att det ska lyckas för er nu! kramis!
Tack för era fina kommentarer!
Ja visst har man mycket känslor inom sig. Oftast går man ju runt och låtsas som att allt är bra fast det egentligen inte är det. Man har liksom någon sorts mask på sig, en mask av normalitet. Till slut spricker den väl.
Tess, jag tar Menopur och snart även orgalutran.
Kram!
Skicka en kommentar